Ibland känns livet så orättvist!

Ibland blir jag så trött på att bli testad hela tiden. Varför är det jag som ska ha allt skit och få springa hos läkare som antingen skiter i en eller sticker en med nålar och skickar en på läskiga röntgenundersökningar med kontrastvätska och operationer? Syster skrev till mig förut att det är de starka som testas.. men är det sant så är jag trött på att vara stark! Gaah..

Sen blir småsaker så stora i mig. Alltså när det tjafsas om småsaker så kan jag gå och grubbla över detta länge och det drar ner mig utan att jag ens vill bry mig om det! Det är inte likt mig tycker jag. Men ibland känns det som om allt hänger på mig?! Jag ska fixa och se till att allt är ordnat hela tiden. Det är jag jag jag jag som SKA! Egentligen är det nog bara jag som förstorar det hela, men det är väl kanske så det blir när det är så mycket annat hos mig redan innan.Och så är det väl också så att jag tycker att det finns väsentligare saker att oroa sig för än att tjafsa om småsaker. Vem vet, vi kanske inte ens finns i morgon..

På måndag ska jag in på konsultation med bla narkosläkaren inför min operation som kommer att ske den 1 december.. Jag vill ha den avklarad, lämna det här bakom mig så att jag kan vara närvarande både i tankarna och bokstavligen, för mina barn igen. När läkaren ringde om detta förra veckan så berättade han att proverna på cystan bara kunde visa att det var cystvätska. Diagnos får jag inte förrän den är bortplockad. Och håll nu alla tummar och tår för att den är ofarlig. Skulle det vara cancer så är det bara att ta fram den där styrkan igen då och övervinna den. För fasiken heller att jag har gått så här långt med alla krämpor och skit för att bara ge upp. Nääver!! Tänker finnas här för de mina så länge jag kan. Men det blir tufft, det är väl bara förnamnet.. Men det ska vi inte tänka på nu.. eller hur.

Kletar på mig smajlet och lägger locket på!

Tjiing