Hon kom 27 augusti och är världens goaste bebis! Idag är hon 17 dagar och för några dagar sedan skrev jag förlossningsberättelsen som ni får här:
Nu ska jag försöka sammanfatta förlossningen med Elina. Det har gått 11 dagar och jag har "mjölkhjärna" och ingen journal än så länge. Jag får kanske revidera historien när jag har journalen i min hand...
När jag var i v. 40+1 torsdagen den 25 augusti så vaknade jag med molvärk i magen och det vart ljusrosa på toapappret, slemproppen.. Mer än så hände inte under den dagen, molvärken fortsatte visserligen och även färgen på papret. Jag trodde nog att det skulle hända mer på natten mot fredagen, men icke.
Under fredagens förmiddag kände jag sammandragningar som ändrat karaktär och gjorde mer ont än innan. Nu kände jag att det var på gång att hända saker, men jag visste ju inte alls hur lång tid det skulle ta innan det var igång på riktigt. Värkarna/sammandragningarna började bli regelbundna under förmiddagen och kom ungefär var 30e-40e minut. Jag och sambon hade telefonkontakt flera gånger under dagen för att stämma av. Eftersom han kör lastbil så är det lite svårt för honom att ta sig hem på stört, utan det kan ta flera timmar innan han är hemma. Värkarna fortsatte komma men emellanåt hoppade värken över och det dröjde innan nästa kom. Jag tyckte, även om det här är tredje barnet, att det var jättesvårt att säga att det var förlossning på gång. Jag tänkte i alla fall att innan söndag borde bebis vara ute. Slemmproppen alt slemmiga flytningar inkl blodstrimmor kom mer och mer under dagen. Nästan så att det vart svårt att skilja på om det var en blödning eller bara en initialblödning. Bebis sparkade på i magen iaf så jag ringde inte förlossningen. Fredagen gick, jag gick och lade mig för att vila runt 16 och sambon kom hem vid 16.30, då hade jag inte kännt något på ett tag. Vi låg där i sängen ett tag, han babblade på och var uppspelt medan jag försökte varva ner och bara vila haha. Minns inte riktigt vad klockan var när vi gick upp för att äta lite fil och smörgås. Sedan satte jag mig för att läsa och han satte sig på altanen och lyssnade på Spotify. Det var väldigt lungt med värkar, kom väl någon men den där regelbundenheten var borta. Vi tittade på Dobidoo och sen gick jag och la mig i sängen. Då tror jag att det kom endel värkar för jag vet att jag tänkte att jag ville hinna sova en stund innan det drog igång på riktigt. Under hela kvällen kände jag ett visst tryck i nedre delen av ryggen över bäckenet. Obehagligt..
Klockan 00.02 vaknade jag av en rejäl värk!! Jag bara låg och kved och tyckte den var hemskt jobbig. Sambon vaknade till men somnade om igen när jag gick ner och tog en dusch. Där stod jag ett tag och vaggade i det varma vattnet och koncentrerade mig på att anda djupa och långa andetag. Jag hade inte många värkar i duschen, kanke tre stycken och då stod jag i duschen säkert i 40 minuter. Men jag tyckte ändå värkarna "kraftade på" och kändes mer än vad de borde göra när de ändå var så glesa. På papret från förlossningen står det att man kan behöva åka in när man som omföderska har 2 värkar på 10 minuter.. Jag hade en var 10e-15e minut, men ringde ändå förlossningen eftersom jag tyckte de gjorde så pass ont. Nog fick jag komma in om jag ville, även om barnmorskan som svarade menade på att det nog inte var på gång ordentligt ännu. Men vi har 45 minuters bilresa till förlossningen och det var ju svårt att veta om det skulle eskalera fort. Klockan var runt ett när sambon klev upp på min begäran och jag informerade honom om att vi skulle åka om en stund. Helst ville jag vänta lite till hemma, det var ju ändå rätt långt emellan. Vi var just på väg ut på altanen för att ta lite luft när jag fick en rejäl värk och han beslöt att vi skulle åka direkt istället. Sagt och gjort, i bilen kom värkarna med 10- 8- 6 minuters mellanrum, utan ordning. De gjorde ont och jag andades genom dem. Jag hade en värktimer på min mobil och det visade sig att de var uppåt nästan 2 minuter långa. Tycker det är konstigt för jag har läst att de inte brukar vara mer än 90 sek långa. Men mina var längre och hela tiden tryckte det i nedre delen av ryggen över bäckenet. Den tredje värken i bilen var en fruktansvärd värk! Den tog aldrig slut kändes det som utan bara stegrade i styrka och samtidigt spjärnade bebis emot i magen. Då fick jag nästan panik och sambon blev alldeles kallsvettig.. Sen kom det bara en liten till innan vi var framme vid sjukhuset. Då var klockan närmare kvart över två på natten.
Från parkeringen in till förlossningen är det bara några meter, men jag hade nästan svårt att ta mig dit. Visste inte om det var en värk på gång men det tryckte jättemycket där bak i ryggen hela tiden. Vi blev emottagna av barnmorskan som jag talat med i telefon och jag sa att jag längtade efter lustgas. Hon menade på att den får man ju när förlossningen är etablerad och trodde nog inte min var det eftersom värkarna kom så glest. CTG skulle iaf tas och jag försökte verkligen ligga ner i sängen för att de skulle kunna mäta, men det gjorde alldeles för ont när värken kom. Jag fick då tillåtelse att stå upp, lutad mot en gåstol och bm försökte på nytt med ctg´n. Tyvärr registrerade den bara barnets hjärtljus och inga värkar, trots att jag tyckte de kom hela tiden. Bm grejade med aparaten endel men märkte att jag hade ont så hon ville göra en undersökning bara för att "kolla läget", så kunde vi fortsätta med ctg`n efteråt. Vid undersökningen blev bm minst sagt förvånad när det visade sig att jag var öppen helt! Då blev det lite annat ljud i skällan och den bm+ sköterska som skulle förlösa mig, kallades in och jag fick lustgas i ett vips och de förberedde för bebisankomst. Detta var en halvtimme, 40 minuter efter att vi anlänt ungefär.
Sedan blev det lite lugnare på något sätt. Värkarna kom mer kontrollerat, det tryckte på i ryggen som innan och det var lite svårt att avgöra när värkarna började och slutade. Men jag ahde lustgasen och blev aldrig begränsad i användningen av den. Bebis tog ett tag på sig att komma ner och jag bytte ställning från stående (vattnet gick), lutande mot sängaveln, sittande, lutande mot sänggaveln igen till liggande på sidan. Jag kände krystvärkarna komma smygande redan när jag stod på knä men jag försökte ignorera dem, var inte berädd och andades istället igenom dem.
När jag sedan låg på sidan så hade jag inget val, då var de så pass starka så att det inte gick att hålla emot. Jag skrek, andades lustgas, klämde mannen i armen, samlade mig, krystade och efter ca 3 krystvärkar föddes lilla Elina kl 04.01 den 27 aug (4090g och 53cm)
Jag följde ingen bok den här gången, hann nog inte fatta själv att det var på gång på riktigt och så nära... När öppnade jag mig så mycket? Ah jag förstår ingenting, men det är skönt att det gick bra, att det är gjort och att vi inte var kvar hemma längre, då hade vi kanske inte hunnit in...
Jag vet att jag tänkte "det här vill jag inte göra om". Det är ändå mitt tredje barn (4e i familjen). Men nu 11 dagar senare så sitter jag och funderar på om vi inte skulle kunna unna oss en till.. så måningom.. haha tokigt värre.
När jag var i v. 40+1 torsdagen den 25 augusti så vaknade jag med molvärk i magen och det vart ljusrosa på toapappret, slemproppen.. Mer än så hände inte under den dagen, molvärken fortsatte visserligen och även färgen på papret. Jag trodde nog att det skulle hända mer på natten mot fredagen, men icke.
Under fredagens förmiddag kände jag sammandragningar som ändrat karaktär och gjorde mer ont än innan. Nu kände jag att det var på gång att hända saker, men jag visste ju inte alls hur lång tid det skulle ta innan det var igång på riktigt. Värkarna/sammandragningarna började bli regelbundna under förmiddagen och kom ungefär var 30e-40e minut. Jag och sambon hade telefonkontakt flera gånger under dagen för att stämma av. Eftersom han kör lastbil så är det lite svårt för honom att ta sig hem på stört, utan det kan ta flera timmar innan han är hemma. Värkarna fortsatte komma men emellanåt hoppade värken över och det dröjde innan nästa kom. Jag tyckte, även om det här är tredje barnet, att det var jättesvårt att säga att det var förlossning på gång. Jag tänkte i alla fall att innan söndag borde bebis vara ute. Slemmproppen alt slemmiga flytningar inkl blodstrimmor kom mer och mer under dagen. Nästan så att det vart svårt att skilja på om det var en blödning eller bara en initialblödning. Bebis sparkade på i magen iaf så jag ringde inte förlossningen. Fredagen gick, jag gick och lade mig för att vila runt 16 och sambon kom hem vid 16.30, då hade jag inte kännt något på ett tag. Vi låg där i sängen ett tag, han babblade på och var uppspelt medan jag försökte varva ner och bara vila haha. Minns inte riktigt vad klockan var när vi gick upp för att äta lite fil och smörgås. Sedan satte jag mig för att läsa och han satte sig på altanen och lyssnade på Spotify. Det var väldigt lungt med värkar, kom väl någon men den där regelbundenheten var borta. Vi tittade på Dobidoo och sen gick jag och la mig i sängen. Då tror jag att det kom endel värkar för jag vet att jag tänkte att jag ville hinna sova en stund innan det drog igång på riktigt. Under hela kvällen kände jag ett visst tryck i nedre delen av ryggen över bäckenet. Obehagligt..
Klockan 00.02 vaknade jag av en rejäl värk!! Jag bara låg och kved och tyckte den var hemskt jobbig. Sambon vaknade till men somnade om igen när jag gick ner och tog en dusch. Där stod jag ett tag och vaggade i det varma vattnet och koncentrerade mig på att anda djupa och långa andetag. Jag hade inte många värkar i duschen, kanke tre stycken och då stod jag i duschen säkert i 40 minuter. Men jag tyckte ändå värkarna "kraftade på" och kändes mer än vad de borde göra när de ändå var så glesa. På papret från förlossningen står det att man kan behöva åka in när man som omföderska har 2 värkar på 10 minuter.. Jag hade en var 10e-15e minut, men ringde ändå förlossningen eftersom jag tyckte de gjorde så pass ont. Nog fick jag komma in om jag ville, även om barnmorskan som svarade menade på att det nog inte var på gång ordentligt ännu. Men vi har 45 minuters bilresa till förlossningen och det var ju svårt att veta om det skulle eskalera fort. Klockan var runt ett när sambon klev upp på min begäran och jag informerade honom om att vi skulle åka om en stund. Helst ville jag vänta lite till hemma, det var ju ändå rätt långt emellan. Vi var just på väg ut på altanen för att ta lite luft när jag fick en rejäl värk och han beslöt att vi skulle åka direkt istället. Sagt och gjort, i bilen kom värkarna med 10- 8- 6 minuters mellanrum, utan ordning. De gjorde ont och jag andades genom dem. Jag hade en värktimer på min mobil och det visade sig att de var uppåt nästan 2 minuter långa. Tycker det är konstigt för jag har läst att de inte brukar vara mer än 90 sek långa. Men mina var längre och hela tiden tryckte det i nedre delen av ryggen över bäckenet. Den tredje värken i bilen var en fruktansvärd värk! Den tog aldrig slut kändes det som utan bara stegrade i styrka och samtidigt spjärnade bebis emot i magen. Då fick jag nästan panik och sambon blev alldeles kallsvettig.. Sen kom det bara en liten till innan vi var framme vid sjukhuset. Då var klockan närmare kvart över två på natten.
Från parkeringen in till förlossningen är det bara några meter, men jag hade nästan svårt att ta mig dit. Visste inte om det var en värk på gång men det tryckte jättemycket där bak i ryggen hela tiden. Vi blev emottagna av barnmorskan som jag talat med i telefon och jag sa att jag längtade efter lustgas. Hon menade på att den får man ju när förlossningen är etablerad och trodde nog inte min var det eftersom värkarna kom så glest. CTG skulle iaf tas och jag försökte verkligen ligga ner i sängen för att de skulle kunna mäta, men det gjorde alldeles för ont när värken kom. Jag fick då tillåtelse att stå upp, lutad mot en gåstol och bm försökte på nytt med ctg´n. Tyvärr registrerade den bara barnets hjärtljus och inga värkar, trots att jag tyckte de kom hela tiden. Bm grejade med aparaten endel men märkte att jag hade ont så hon ville göra en undersökning bara för att "kolla läget", så kunde vi fortsätta med ctg`n efteråt. Vid undersökningen blev bm minst sagt förvånad när det visade sig att jag var öppen helt! Då blev det lite annat ljud i skällan och den bm+ sköterska som skulle förlösa mig, kallades in och jag fick lustgas i ett vips och de förberedde för bebisankomst. Detta var en halvtimme, 40 minuter efter att vi anlänt ungefär.
Sedan blev det lite lugnare på något sätt. Värkarna kom mer kontrollerat, det tryckte på i ryggen som innan och det var lite svårt att avgöra när värkarna började och slutade. Men jag ahde lustgasen och blev aldrig begränsad i användningen av den. Bebis tog ett tag på sig att komma ner och jag bytte ställning från stående (vattnet gick), lutande mot sängaveln, sittande, lutande mot sänggaveln igen till liggande på sidan. Jag kände krystvärkarna komma smygande redan när jag stod på knä men jag försökte ignorera dem, var inte berädd och andades istället igenom dem.
När jag sedan låg på sidan så hade jag inget val, då var de så pass starka så att det inte gick att hålla emot. Jag skrek, andades lustgas, klämde mannen i armen, samlade mig, krystade och efter ca 3 krystvärkar föddes lilla Elina kl 04.01 den 27 aug (4090g och 53cm)
Jag följde ingen bok den här gången, hann nog inte fatta själv att det var på gång på riktigt och så nära... När öppnade jag mig så mycket? Ah jag förstår ingenting, men det är skönt att det gick bra, att det är gjort och att vi inte var kvar hemma längre, då hade vi kanske inte hunnit in...
Jag vet att jag tänkte "det här vill jag inte göra om". Det är ändå mitt tredje barn (4e i familjen). Men nu 11 dagar senare så sitter jag och funderar på om vi inte skulle kunna unna oss en till.. så måningom.. haha tokigt värre.
